Gott nytt år

Sociala medier. SmartPhones. Transparens.

Jag har en smartphone och ett facebook-konto. C:a 80 människor jag är mer eller mindre vagt bekant med, kan , om de vill, följa mitt triviala svenneliv.  Genom Runkeeper kan man

följa alla mina löprundor, som den här hösten mest blev till promenader. Det är ju fantastiskt. Verkligen fantastiskt. Jag kan dela nästan allt på facebook. Allt utom värme och doft.

Det är ju synd, eller tur, då just värme och doft är det som verkligen betyder något. Man kan ju säga att det finaste har vi kvar…än. För det är väl inte bara jag som tror att de största tekniska revolutionerna framöver handlar om vårt sätt att kommunicera. Jag tror det kommer kännas gammeldags att behöva hålla i en surfplatta eller smartphone för att använda sociala medier i framtiden. det känns som scince fiction , men vi kommer kunna koppla upp oss ”hand free” så att säga.  Kommer det underlätta? Kommer det bli ett bättre samhälle?

Nej. Det kommer inte bli bättre. Det kommer bli lite annorlunda, men inte bättre.

Har det blivit bättre i världen nu sedan 1950-talet med gammelmedia och bakelittelefoner?

Nej det har det inte. Bara annorlunda.

Nu kan demonstranterna på Tahrirtorget twittra om hur de blir misshandlade till döds, så hela världen kan se det i realtid. Utan mellanhänder. Fast hela världen kämpar antingen för sin egen överlevnad, eller går på mellandagsrea o ch kollar priser på platt-TV och Ipads istället. Världen blev annorlunda med socialal medier, men inte bättre.

Gott nytt annorlunda år

Jamen gott nytt år då..

Jag satt o kollade på Love Actually häromkvällen. Den är inspelad 2003 och det var speciellt en scen som jag reagerade på. Spår av en svunnen tid. Den tiden då vi saknade varandra. Scenen utspelar sig på en flygplats och människor gråter och kramas med nära och kära som antingen skall åka bort eller återvänder efter en tid borta. Det här att sakna. Att inte ha kontakt under en tid och längta efter att få kontakt igen.

2003 känns jättelängesedan. Inget facebook, inget twitter.

Nu har alla kontakt med alla hela tiden och ingen behöver sakna någon. Det känns platt.

Är du också arg på SJ ?

Näst efter panikreportage om snöoväder verkar ilskan mot SJ ta upp det mesta utrymmet i etern idag. Folk blir försenade, strandsatta och det största bekymret verkar vara vem som ska betala.

Betala ?

Är vi redan så verklighetsfrånvända att vi tror vi kan styra väder och vind och att staten skall ta ansvar även för detta? Snart kommer folk gapa om ‘pengarna tillbaka’ när det regnar på midsommarafton.
Jag vet inte om väderläget är särskilt extremt. Det är vinter och det brukar innebära snö och kyla på de breddgrader vi befinner oss. Varför blir det en överaskning varje år?
Det som börjar bli extremt är våra krav på kommunikation. Vi kräver att vi skall kunna ta oss mellan Göteborg och Stockholm alla dagar om året oavsett irriterande detaljer som väderförhållanden. Och gratis skall det vara såklart.

Sedan så brukar många jämföra med förr i tiden, då det aldrig fanns ett enda problem. Det är möjligt att SJ klarade sig bätre genom snöstormarna på 70-talet. Då gick det inte alls lika många tåg. De som gick tuffade fram i 80-120km/h. Ingen skulle drömma om att ta sig mellan stockholm och köpenhamn för ett möte över dagen. Volymen av resenärer, kraven på snabbhet, allt detta har exploderat vilket får till följd att marginalerna krymper. Det finns inte marginal för 20cm snö vare sig på motorvägen eller i tågtrafiken.

Detta har vi skapat. Så istället för att börja bråka på ett stillastående tåg kan du ju göra ditt bästa för att
underlätta olägenheten för dig och dina medresenärer.

( bilden på det fina tågsättet är snodd av

Elin

Det är två stora händelser i världen just nu som tar all medial plats. Det ena är en rörig miljökonferens som jag inte tänker skriva om idag och det andra är Elin. Elin har tagit av sig ringen. Elin har lämnat huset. Elin tankar bilen. Elin har tagit med sig barnen.

Inget ont om Elin, men jag blir lite kräknödig över hypen. Lennart Ekdahl som låtsas vara någon slags samhällskritiker, upplåter programtid i sitt tacky-shit-debattprogram på TV-Hänt Extra-4.

Jag sätter en stock Ettan på att Elin , innan april månad, sitter hos Tilde de Paula på TV4morgon och promotar sin BOK.

Och Tiger då, tja han kan ju lära sig den här låten , så kanske han kan vinna henne tillbaka….

Tillbaka till 80-talet

Jag brukar inte ha ovanan att egosurfa på arbetstid av den enkla anledningen att jag oftast inte har tid till det. Hursomhelst har arbetsgivaren nu bestämt sig för att spärra en hel bunke domäner ( är det väl?) som har med social media att göra. Facebook, Youtube, bloggar et.c. De är antagligen rädda att de anställda slöar på arbetstid, drar in virus till våra system eller sprider dålig publicitet om arbetsgivaren.

Jag har en bärbar jobbdator som jag hittills använt på kvällstid för att facebooka o blogga lite. Nu stängs snart den möjligheten och jag hänvisas till familjens burk därhemma , som ungarna troligen dödat, för den är död.

M.a.o tycks det vara byebye sociala medier för min del. Jag får väl börja faxa, som man gjorde på 80-talet.
Vad har du för faxnummer?

Manlighet ?

i mitt perspektiv 2009.

Att vara man idag, rent generellt är att:

Vara tagen för given
Förväntas ge jobbet lika mycket tid som männen för 30år sedan.
( vars fruar skötte ‘markservicen’ dvs hemmet)
Vara ensam med sina sorger efterssom en man sällan vill visa svaghet.
(En man som visar svaghet ser snart sin plats tagen av en starkare man)
Leva under kollektiv skuld och kollektivt förakt

Att vara man 2009 är även att:

Ha en högre lön , fortfarande..
Slippa leva under hot
Kunna röra sig fritt utan risk för övergrepp
Slippa risken att bli diskriminerad pga kön
Kunna leva promiskuöst utan att bli föraktad / ifrågasatt

F.ö håller mycket på att utjämnas. Kroppsfixering, skeva kroppssideal och trycket att ‘se bra ut’ och ‘vara en vinnare’ är inte längre bara en kvinnobörda. Männen sliter med hushållsarbetet och med sitt utseende . Bördan delas allt mer lika mellan kvinnan och mannen.

Så vad är manlighet i allt detta. Jag vet inte. Män är rädda ibland , det kan man se när män samlas i grupp.
Det blir ofta en rå jargong, männen verkar behöva markera sin status inför varandra och ‘tuppa sig’. Jag
hatar sådana situationer. Släpp kuken och slappna av liksom..

Som man vill jag vara:
Stark, kärleksfull, rak, modig, stabil, trygg.

Vart är mina vänner ?

De som jag alltid kunde prata av mig med. Skratta. Släppa garden för. Lita på.
De är borta. Den tiden är borta. De är iof bara ett telefonsamtal bort men lika fast i sina egna ekorrhjul som jag.

Jag skulle verkligen behöva en stund att bara vara. Få garva. Men jag åker till Luleå och ställer mig i en mässmonter bland 200 andra säljare som slåss om affärerna istället. Spenderar min tid med energitjuvar. Jävla november.

Såhär då

Det känns som ett slags förfall. Fasen vad trist det känns att sitta och skriva det här. Jag känner mig om en gammal gnet, en gnällig gubbe, en bitter och sur gammal dinosaurie. Men det känns ändå som en slags förfall. Rent allmänt. Det saknas kompetens på ganska viktiga poster. När jag läser om dessa människor som köar för att få influensavaccin, och hur det tydligen urartat i timslångt köande med aggressioner mot stackars sjuksköterskor på plats, börjar jag undra vem som sovit på jobbet. Vem som borde organiserat hela vaccinkarusellen på ett smidigare sätt. Eller om jobbcoacherna. De där hokuspokusdårarna som sålt sina tjänster ( säkerligen med finfin förtjänst) till AMS för att göra motiverade arbetsmyror av de utslagna, de överblivna, de som tappat allt vad självkänsla heter. Vilken tjänsteman tog den lätta vägen här?

Ja jag vet, det är inga lätta frågor att lösa, men vi har en hel del duktigt välbetalda tjänstemän här o var, både statligt och privat som man tycker skulle kunna lite mera.

Den här dräneringen på kompetens tycker jag syns alltför ofta nuförtiden. Folk innehar positioner de inte klarar av för att det inte finns någon bättre. Hur ska det här landet kunna klara sig framöver. Vi kan inte BARA leva på bloggar och Dansbandskamper.

Eller rädda miljön genom att förbjuda dubbdäck. Samtidigt som man hävdar att man måste lätta på regleringarna för utvecklingsländerna. De måste få släppa ut mer skit. Tror jag det, de har ju övertagit all skitig produktion av varor vi konsumerar.

Och ekonomin

den går upp. Och ner. Samtidigt. Det intrycket får jag när jag läser DI denna morgon. Jag undrar hur folk orkar intressera sig.

Novembermörker

Idag har jag sträckkört 87 mil iväg på jobb. Det blev ljust c:a 09:15 och mörkt 14:50. Det duggregnade hela sträckan. Lite halvdeppigt, men så kom jag på att ratta in SR P2. Allt blir lite vackrare till toner av Beethoven , Wagner o lite annat. Jag gillar verkligen Sveriges Radio. Lika mycket som jag ogillar reklamradio.

När jag var 20år var reklamradio nytt och fräscht. Sveriges radio lät som P4, utom på lördagar då det var ‘Tracks’ med Kaj Kindwall och måndagar då det var ‘Rockbox’ med Per Fontander. Förutom dessa två program var det mest dansbandsmusik på sveriges radio som jag minns det.

Nu är jag 37 snart och föredrar P1 , P2 och P3. På reklamradion är det svårt att skilja mellan jinglar för mediamarkt och ladygaga. Skräpradio.

Nu sitter jag på ett trivsamt hotell långt upp i norr, nyäten och nytränad och kom över en fin visa av en klok man som heter Allan Edwall.

Håll till godo