Manlighet ?

i mitt perspektiv 2009.

Att vara man idag, rent generellt är att:

Vara tagen för given
Förväntas ge jobbet lika mycket tid som männen för 30år sedan.
( vars fruar skötte ‘markservicen’ dvs hemmet)
Vara ensam med sina sorger efterssom en man sällan vill visa svaghet.
(En man som visar svaghet ser snart sin plats tagen av en starkare man)
Leva under kollektiv skuld och kollektivt förakt

Att vara man 2009 är även att:

Ha en högre lön , fortfarande..
Slippa leva under hot
Kunna röra sig fritt utan risk för övergrepp
Slippa risken att bli diskriminerad pga kön
Kunna leva promiskuöst utan att bli föraktad / ifrågasatt

F.ö håller mycket på att utjämnas. Kroppsfixering, skeva kroppssideal och trycket att ‘se bra ut’ och ‘vara en vinnare’ är inte längre bara en kvinnobörda. Männen sliter med hushållsarbetet och med sitt utseende . Bördan delas allt mer lika mellan kvinnan och mannen.

Så vad är manlighet i allt detta. Jag vet inte. Män är rädda ibland , det kan man se när män samlas i grupp.
Det blir ofta en rå jargong, männen verkar behöva markera sin status inför varandra och ‘tuppa sig’. Jag
hatar sådana situationer. Släpp kuken och slappna av liksom..

Som man vill jag vara:
Stark, kärleksfull, rak, modig, stabil, trygg.

Vart är mina vänner ?

De som jag alltid kunde prata av mig med. Skratta. Släppa garden för. Lita på.
De är borta. Den tiden är borta. De är iof bara ett telefonsamtal bort men lika fast i sina egna ekorrhjul som jag.

Jag skulle verkligen behöva en stund att bara vara. Få garva. Men jag åker till Luleå och ställer mig i en mässmonter bland 200 andra säljare som slåss om affärerna istället. Spenderar min tid med energitjuvar. Jävla november.

Såhär då

Det känns som ett slags förfall. Fasen vad trist det känns att sitta och skriva det här. Jag känner mig om en gammal gnet, en gnällig gubbe, en bitter och sur gammal dinosaurie. Men det känns ändå som en slags förfall. Rent allmänt. Det saknas kompetens på ganska viktiga poster. När jag läser om dessa människor som köar för att få influensavaccin, och hur det tydligen urartat i timslångt köande med aggressioner mot stackars sjuksköterskor på plats, börjar jag undra vem som sovit på jobbet. Vem som borde organiserat hela vaccinkarusellen på ett smidigare sätt. Eller om jobbcoacherna. De där hokuspokusdårarna som sålt sina tjänster ( säkerligen med finfin förtjänst) till AMS för att göra motiverade arbetsmyror av de utslagna, de överblivna, de som tappat allt vad självkänsla heter. Vilken tjänsteman tog den lätta vägen här?

Ja jag vet, det är inga lätta frågor att lösa, men vi har en hel del duktigt välbetalda tjänstemän här o var, både statligt och privat som man tycker skulle kunna lite mera.

Den här dräneringen på kompetens tycker jag syns alltför ofta nuförtiden. Folk innehar positioner de inte klarar av för att det inte finns någon bättre. Hur ska det här landet kunna klara sig framöver. Vi kan inte BARA leva på bloggar och Dansbandskamper.

Eller rädda miljön genom att förbjuda dubbdäck. Samtidigt som man hävdar att man måste lätta på regleringarna för utvecklingsländerna. De måste få släppa ut mer skit. Tror jag det, de har ju övertagit all skitig produktion av varor vi konsumerar.

Och ekonomin

den går upp. Och ner. Samtidigt. Det intrycket får jag när jag läser DI denna morgon. Jag undrar hur folk orkar intressera sig.

Novembermörker

Idag har jag sträckkört 87 mil iväg på jobb. Det blev ljust c:a 09:15 och mörkt 14:50. Det duggregnade hela sträckan. Lite halvdeppigt, men så kom jag på att ratta in SR P2. Allt blir lite vackrare till toner av Beethoven , Wagner o lite annat. Jag gillar verkligen Sveriges Radio. Lika mycket som jag ogillar reklamradio.

När jag var 20år var reklamradio nytt och fräscht. Sveriges radio lät som P4, utom på lördagar då det var ‘Tracks’ med Kaj Kindwall och måndagar då det var ‘Rockbox’ med Per Fontander. Förutom dessa två program var det mest dansbandsmusik på sveriges radio som jag minns det.

Nu är jag 37 snart och föredrar P1 , P2 och P3. På reklamradion är det svårt att skilja mellan jinglar för mediamarkt och ladygaga. Skräpradio.

Nu sitter jag på ett trivsamt hotell långt upp i norr, nyäten och nytränad och kom över en fin visa av en klok man som heter Allan Edwall.

Håll till godo

Föräldraskap

känns ibland (ofta) att stå bunden vid en påle med iskallt slagregn blandat med hagel, piskandes i ansiktet. Det vore okej om jag kände att jag lärde mig något. Jag vet nånstans att jag både lär mig och blir starkare, fast jag inte märker det.

Nu har vi en timmes retreat, utan barn. Vi skulle kunna haft sex , men vi farmwillar och bloggar istället.

November rain utanför. en brasa i kaminen och tonerna av Neil Youngs spröda ‘Old Man’ ger energi.

Tacky Shit

Det börjar bli olidligt tradigt att försöka titta på TV en kväll när man utmattad vill slappa en stund. Det finns bara tre kanaler att välja mellan. SVT1, SVT2 och socialporrkanalen.

Därför sitter vi med varsin laptop i knät på kvällarna nuförtiden.

Ullared

Som på räls

går livet. Vart rälsen tar vägen vet jag inte. Jag kan bara konstatera att i många fall runt omkring mig leder rälsen åt helvete. Folk som blir utmattningsdeprimerade. Folk som skiljer sig. Folk som inte orkar längre. Allt oftare får jag känslan att ånga på med mitt lilla tåg åt fel håll. Jag vill inte bli utmattningsdeprimerad. Jag vill inte att min partner ska genomlida det heller. Och jag vill inte skilja mig.

Så är mitt liv som hotellpappa på resa , för en koncern som aldrig blir nöjd, rätt väg till lyckan?

Eller så blir bara allt lite tyngre i November!

Hoppsan

Det har varit en konstig vecka. Onsdagskvällen spenderades på hotell och i mitt rum fanns ett stort djupt badkar. Självklart tog jag chansen till ett hett bad för att koppla av. Det blev inte så mycket med det. Efter en stund i det heta vattnet började det kännas obehagligt, så jag klev upp. Obehaget övergick till illamående varav jag försökte dricka ett glas vatten. ”Jag måste fan lägga mig” hann jag tänka innan jag, på väg mot sängen, rasade ihop som en trasdocka mellan sängen och skrivbordet.

Jag var fullt medveten men kände ingen smärta, jag låg kvar på golvet en bra stund, för det kändes så skönt. Sedan kunde jag släpa mig upp och slänga mig på sängen. Vaknade vid 4-tiden med sprängande huvudvärk och dagen efter kände jag mig bakis och trött hela dagen.

Är det såhär det känns att bli medelålders? Fast blåmärkena på överkroppen ser ju lite coola ut. Lite fight club sådär.

Våga förlora

Människor som inte vågar förlora skapar en helvetes massa problem. Allt de gör måste se bra ut och inget, absolut inget får störa fasaden av vinnarskalle. Senast i fredags lyckades en vinnarskalle omintetgöra månaders arbete för mig genom att släppa ut en produkt som var allt annat än färdig. Månadsslut – jakt på resultat – tvång att se bra ut inför överordnade – och ett väldigt dåligt omdöme. Kortsiktigt bra för honom – långsiktigt riktigt dåligt för mig.

De här individerna ( parasiterna ) finns ju överallt och överallt skapar de problem för oss andra. Vi som kan stå för de fel vi gör, kan ta skit och inte behöver försvara vår fasad med sin omgivning som slagträ.

Vad har en vinnarskalle någonsin gjort för dig?

Tur det finns humor i världen