Jag satt o kollade på Love Actually häromkvällen. Den är inspelad 2003 och det var speciellt en scen som jag reagerade på. Spår av en svunnen tid. Den tiden då vi saknade varandra. Scenen utspelar sig på en flygplats och människor gråter och kramas med nära och kära som antingen skall åka bort eller återvänder efter en tid borta. Det här att sakna. Att inte ha kontakt under en tid och längta efter att få kontakt igen.
2003 känns jättelängesedan. Inget facebook, inget twitter.
Nu har alla kontakt med alla hela tiden och ingen behöver sakna någon. Det känns platt.
Kafkapappan 
mars 2, 2011 kl. 11:37 f m |
Återstår då bara den fysiska saknaden. God fortsättning för övrigt, så att säga så här i efterhand..!