Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Gott nytt år

december 29, 2011

Sociala medier. SmartPhones. Transparens.

Jag har en smartphone och ett facebook-konto. C:a 80 människor jag är mer eller mindre vagt bekant med, kan , om de vill, följa mitt triviala svenneliv.  Genom Runkeeper kan man

följa alla mina löprundor, som den här hösten mest blev till promenader. Det är ju fantastiskt. Verkligen fantastiskt. Jag kan dela nästan allt på facebook. Allt utom värme och doft.

Det är ju synd, eller tur, då just värme och doft är det som verkligen betyder något. Man kan ju säga att det finaste har vi kvar…än. För det är väl inte bara jag som tror att de största tekniska revolutionerna framöver handlar om vårt sätt att kommunicera. Jag tror det kommer kännas gammeldags att behöva hålla i en surfplatta eller smartphone för att använda sociala medier i framtiden. det känns som scince fiction , men vi kommer kunna koppla upp oss ”hand free” så att säga.  Kommer det underlätta? Kommer det bli ett bättre samhälle?

Nej. Det kommer inte bli bättre. Det kommer bli lite annorlunda, men inte bättre.

Har det blivit bättre i världen nu sedan 1950-talet med gammelmedia och bakelittelefoner?

Nej det har det inte. Bara annorlunda.

Nu kan demonstranterna på Tahrirtorget twittra om hur de blir misshandlade till döds, så hela världen kan se det i realtid. Utan mellanhänder. Fast hela världen kämpar antingen för sin egen överlevnad, eller går på mellandagsrea o ch kollar priser på platt-TV och Ipads istället. Världen blev annorlunda med socialal medier, men inte bättre.

Gott nytt annorlunda år

Jamen gott nytt år då..

december 29, 2010

Jag satt o kollade på Love Actually häromkvällen. Den är inspelad 2003 och det var speciellt en scen som jag reagerade på. Spår av en svunnen tid. Den tiden då vi saknade varandra. Scenen utspelar sig på en flygplats och människor gråter och kramas med nära och kära som antingen skall åka bort eller återvänder efter en tid borta. Det här att sakna. Att inte ha kontakt under en tid och längta efter att få kontakt igen.

2003 känns jättelängesedan. Inget facebook, inget twitter.

Nu har alla kontakt med alla hela tiden och ingen behöver sakna någon. Det känns platt.

Är du också arg på SJ ?

februari 22, 2010

Näst efter panikreportage om snöoväder verkar ilskan mot SJ ta upp det mesta utrymmet i etern idag. Folk blir försenade, strandsatta och det största bekymret verkar vara vem som ska betala.

Betala ?

Är vi redan så verklighetsfrånvända att vi tror vi kan styra väder och vind och att staten skall ta ansvar även för detta? Snart kommer folk gapa om ‘pengarna tillbaka’ när det regnar på midsommarafton.
Jag vet inte om väderläget är särskilt extremt. Det är vinter och det brukar innebära snö och kyla på de breddgrader vi befinner oss. Varför blir det en överaskning varje år?
Det som börjar bli extremt är våra krav på kommunikation. Vi kräver att vi skall kunna ta oss mellan Göteborg och Stockholm alla dagar om året oavsett irriterande detaljer som väderförhållanden. Och gratis skall det vara såklart.

Sedan så brukar många jämföra med förr i tiden, då det aldrig fanns ett enda problem. Det är möjligt att SJ klarade sig bätre genom snöstormarna på 70-talet. Då gick det inte alls lika många tåg. De som gick tuffade fram i 80-120km/h. Ingen skulle drömma om att ta sig mellan stockholm och köpenhamn för ett möte över dagen. Volymen av resenärer, kraven på snabbhet, allt detta har exploderat vilket får till följd att marginalerna krymper. Det finns inte marginal för 20cm snö vare sig på motorvägen eller i tågtrafiken.

Detta har vi skapat. Så istället för att börja bråka på ett stillastående tåg kan du ju göra ditt bästa för att
underlätta olägenheten för dig och dina medresenärer.

( bilden på det fina tågsättet är snodd av

Vart är mina vänner ?

november 23, 2009

De som jag alltid kunde prata av mig med. Skratta. Släppa garden för. Lita på.
De är borta. Den tiden är borta. De är iof bara ett telefonsamtal bort men lika fast i sina egna ekorrhjul som jag.

Jag skulle verkligen behöva en stund att bara vara. Få garva. Men jag åker till Luleå och ställer mig i en mässmonter bland 200 andra säljare som slåss om affärerna istället. Spenderar min tid med energitjuvar. Jävla november.

Såhär då

november 18, 2009

Det känns som ett slags förfall. Fasen vad trist det känns att sitta och skriva det här. Jag känner mig om en gammal gnet, en gnällig gubbe, en bitter och sur gammal dinosaurie. Men det känns ändå som en slags förfall. Rent allmänt. Det saknas kompetens på ganska viktiga poster. När jag läser om dessa människor som köar för att få influensavaccin, och hur det tydligen urartat i timslångt köande med aggressioner mot stackars sjuksköterskor på plats, börjar jag undra vem som sovit på jobbet. Vem som borde organiserat hela vaccinkarusellen på ett smidigare sätt. Eller om jobbcoacherna. De där hokuspokusdårarna som sålt sina tjänster ( säkerligen med finfin förtjänst) till AMS för att göra motiverade arbetsmyror av de utslagna, de överblivna, de som tappat allt vad självkänsla heter. Vilken tjänsteman tog den lätta vägen här?

Ja jag vet, det är inga lätta frågor att lösa, men vi har en hel del duktigt välbetalda tjänstemän här o var, både statligt och privat som man tycker skulle kunna lite mera.

Den här dräneringen på kompetens tycker jag syns alltför ofta nuförtiden. Folk innehar positioner de inte klarar av för att det inte finns någon bättre. Hur ska det här landet kunna klara sig framöver. Vi kan inte BARA leva på bloggar och Dansbandskamper.

Eller rädda miljön genom att förbjuda dubbdäck. Samtidigt som man hävdar att man måste lätta på regleringarna för utvecklingsländerna. De måste få släppa ut mer skit. Tror jag det, de har ju övertagit all skitig produktion av varor vi konsumerar.

Och ekonomin

november 18, 2009

den går upp. Och ner. Samtidigt. Det intrycket får jag när jag läser DI denna morgon. Jag undrar hur folk orkar intressera sig.

Novembermörker

november 17, 2009

Idag har jag sträckkört 87 mil iväg på jobb. Det blev ljust c:a 09:15 och mörkt 14:50. Det duggregnade hela sträckan. Lite halvdeppigt, men så kom jag på att ratta in SR P2. Allt blir lite vackrare till toner av Beethoven , Wagner o lite annat. Jag gillar verkligen Sveriges Radio. Lika mycket som jag ogillar reklamradio.

När jag var 20år var reklamradio nytt och fräscht. Sveriges radio lät som P4, utom på lördagar då det var ‘Tracks’ med Kaj Kindwall och måndagar då det var ‘Rockbox’ med Per Fontander. Förutom dessa två program var det mest dansbandsmusik på sveriges radio som jag minns det.

Nu är jag 37 snart och föredrar P1 , P2 och P3. På reklamradion är det svårt att skilja mellan jinglar för mediamarkt och ladygaga. Skräpradio.

Nu sitter jag på ett trivsamt hotell långt upp i norr, nyäten och nytränad och kom över en fin visa av en klok man som heter Allan Edwall.

Håll till godo

Föräldraskap

november 15, 2009

känns ibland (ofta) att stå bunden vid en påle med iskallt slagregn blandat med hagel, piskandes i ansiktet. Det vore okej om jag kände att jag lärde mig något. Jag vet nånstans att jag både lär mig och blir starkare, fast jag inte märker det.

Nu har vi en timmes retreat, utan barn. Vi skulle kunna haft sex , men vi farmwillar och bloggar istället.

November rain utanför. en brasa i kaminen och tonerna av Neil Youngs spröda ‘Old Man’ ger energi.

Som på räls

november 8, 2009

går livet. Vart rälsen tar vägen vet jag inte. Jag kan bara konstatera att i många fall runt omkring mig leder rälsen åt helvete. Folk som blir utmattningsdeprimerade. Folk som skiljer sig. Folk som inte orkar längre. Allt oftare får jag känslan att ånga på med mitt lilla tåg åt fel håll. Jag vill inte bli utmattningsdeprimerad. Jag vill inte att min partner ska genomlida det heller. Och jag vill inte skilja mig.

Så är mitt liv som hotellpappa på resa , för en koncern som aldrig blir nöjd, rätt väg till lyckan?

Eller så blir bara allt lite tyngre i November!

Våga förlora

november 3, 2009

Människor som inte vågar förlora skapar en helvetes massa problem. Allt de gör måste se bra ut och inget, absolut inget får störa fasaden av vinnarskalle. Senast i fredags lyckades en vinnarskalle omintetgöra månaders arbete för mig genom att släppa ut en produkt som var allt annat än färdig. Månadsslut – jakt på resultat – tvång att se bra ut inför överordnade – och ett väldigt dåligt omdöme. Kortsiktigt bra för honom – långsiktigt riktigt dåligt för mig.

De här individerna ( parasiterna ) finns ju överallt och överallt skapar de problem för oss andra. Vi som kan stå för de fel vi gör, kan ta skit och inte behöver försvara vår fasad med sin omgivning som slagträ.

Vad har en vinnarskalle någonsin gjort för dig?

Tur det finns humor i världen