går livet. Vart rälsen tar vägen vet jag inte. Jag kan bara konstatera att i många fall runt omkring mig leder rälsen åt helvete. Folk som blir utmattningsdeprimerade. Folk som skiljer sig. Folk som inte orkar längre. Allt oftare får jag känslan att ånga på med mitt lilla tåg åt fel håll. Jag vill inte bli utmattningsdeprimerad. Jag vill inte att min partner ska genomlida det heller. Och jag vill inte skilja mig.
Så är mitt liv som hotellpappa på resa , för en koncern som aldrig blir nöjd, rätt väg till lyckan?
Eller så blir bara allt lite tyngre i November!
Kafkapappan 
Kommentera